Efter regn kommer solsken Mitt namn är Ricardo. År 2006 var jag med i en olycka som förändrade mitt liv drastiskt. Jag skriver det här för att uppmuntra folk som går igenom en svår period i livet. Vi människor fungerar så att vi helst vill ta den lätta vägen ut. När vi möter stora hinder och allt känns svårt och hopplöst så orkar vi inte längre, ger upp och ibland t.o.m. tänker på döden. Genom att dela med mig av min historia hoppas jag kunna visa Er att det är värt att kämpa. Livet är inte lätt, men det är fullt av möjligheter. För tre år sedan hamnade jag på intensivavdelningen på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Jag svävade mellan liv och död och låg där i två veckor där. När jag vaknade upp insåg jag att jag var helt förlamad. Jag kunde inte röra en enda kroppsdel. Jag genomgick sju operationer, läkarna sa att jag var tvungen att acceptera mitt nya liv som det var. Då kom depressionen och mitt negativa tänkande. Jag ville hellre dö än att leva såhär. Vad fanns det för mening? Det var en svår period för mig. Tillslut kom det rörelser. Det var inte mycket men tillräckligt för att uppmuntra mig och få mig att se ljusare på tillvaron. Jag började kämpa! Jag tränade och tränade varenda dag. Till hjälp hade jag både specialister och läkare, resten gjorde jag själv hemma. Orden ”Jag kan inte” finnas inte i mitt ordförråd, ”Jag kan nå ditt jag vill” tänker jag alltid. När situationer uppstår som känns tunga att bära måste man vara stark, målmedveten och uppmuntra sig själv. Vägen man färdas på kan kännas långsam, men det går att ta sig ända fram. Mina tankar för framtiden är realistiska. Jag vet att min kropp aldrig kommer bli 100 % bra igen, inte som den var innan olyckan. Men när jag tänker på de framsteg som jag gjort under de här tre åren så vet jag att den kommer bli mycket bättre. Så länge jag fortsätter att kämpa. Idag kan jag gå 200 meter utan stöd. Jag kan gå ännu längre med rullator. Jag kan äta själv och är mycket mer självständig. Ibland kan det kännas som att man är ensam, att man inte kan få hjälp eller stöd någonstans. Men det kan man, fast på olika sätt. I min vardag har jag t.ex. hjälp av mina assistenter. Dom är ett par extra händer och fötter när behovet finns. Livet går upp och ner, det gör det. När det går neråt, sluta inte kämpa! Du kommer komma upp igen. Jag skulle vilja avsluta med ett barndomsminne jag har av min far. När jag var liten och ramlade gav han mig alltid sina händer, lyfte upp mig, tröstade mig och fick mig att känna sig säker. En dag när jag ramlade lät han mig ligga kvar. Då blev jag ännu ledsnare och grät ännu mer. Han förklarade: ”Du kommer ramla många gånger i livet och jag kommer inte alltid finnas där för att hjälpa dig. Du måste hitta din egen styrka och ta dig upp själv”.
